ÖVERKLAGAN TILL SÖDERORTS ÅKLAGARKAMMARE

SÖDERORTS ÅKLAGARKAMMARE

Att: Chefsåklagare Agneta Isborn Lind
       Vice chefsåklagare Johan Frigell

Box 1194
141 24 HUDDINGE

CC:

RIKSÅKLAGAREN

Att: Riksåklagare Anders Perklev

       Vice riksåklagare Kerstin Skarp

Box 5553

114 85 STOCKHOLM

Älvsjö den 3 december 2010

ÖVERKLAGANDE AV BESLUT OM NEDLAGDA POLISANMÄLNINGAR MED DIARIENUMMER 0201-K348254-10, 0201-K168054-10, 0201-K200998-10 OCH 0201-K127403-10

Jag vill med detta brev överklaga de beslut som Ni har tagit gällande nedläggning av polisanmälningar. Det handlar om totalt fyra polisanmälningar som jag har gjort i samband med att min f.d. fru bortförde våra två gemensamma barn, Amina och Ali, den 1 maj 2010.

Min f.d. fru och jag ligger i en uppslitande vårdnadstvist. Den 1 maj 2010 bortförs våra barn egenmäktigt av min f.d. fru detta trots att vi vid den tidpunkten har gemensam vårdnad och växelvis boende.

Givetvis är detta ett oerhört trauma och en obeskrivlig sorg för mig som pappa. Jag polisanmäler detta men ingenting händer. Den 1 juni 2010 kontaktar jag återigen Polisen för att höra vad som händer i fallet och får då veta att utredningen är nedlagd sedan tre veckor tillbaka. Ingen har kontaktat mig, inga förhör har hållits, ingenting har gjorts.

Den 21 juni 2010 uppmärksammas jag om att min f.d. fru en dag innan bortförandet av barnen dessutom stulit 200.000 kr av barnens pengar, givetvis gör jag även denna gång en polisanmälan och givetvis läggs även denna ned.

Polisen hänvisar mig att ta kontakt med de sociala myndigheterna i Huddinge Kommun och säger att de inte har några som helst skyldigheter att hjälpa mig vidare informerar de mig om att egenmäktighet med barn inte är fall som prioriteras eftersom barnen befinner sig hos en förälder.

All information om vad som har hänt barnen får jag ta reda på själv.

Med tiden ser jag att borförandet av mina barn är välplanerat. Efter att gått igenom all dokumentation som finns i vårdnadstvisten står det klart att såväl organisationen Saknade Barn och min f.d. frus ombud Ia Sweger har varit medvetna och behjälpliga i bortförandet. Dessa uppgifter valideras senare av vittnen.

Jag väljer då att även polisanmäla dessa. Även dessa polisanmälningar läggs ner med skälet att den första polisanmälan gentemot min f.d. fru är nedlagd och då läggs alla efterkommande per automatik ned.

Jag har varit väldigt tydlig i mina samtal med Polisen att jag har såväl dokumentation i form av brevväxling samt vittnen som stödjer mina påståenden. Jag har även sagt att jag gärna vill kallas till förhör.

Så har inte skett.

Vad sänder detta ut för signaler?

Södertörns Tingsrätt har i ett interimistiskt beslut den 31 maj 2010 gett min f.d. fru ensam vårdnad detta eftersom de fastslog att det inte var i vart fall ringa risk att jag skulle bortföra barnen. Jag skulle dock få träffa mina barn under bevakat umgänge en helg i månaden, sex timmar lördag och sex timmar söndag.

En ny muntlig förhandling är satt till den 16 december 2010 då det visat sig att min f.d. fru ljugit för Södertörns Tingsrätt och att hennes advokat inkommit med falskbevisföring i syfte att vilseleda rätten.

Den 9 oktober 2010 bortför jag barnen under ett bevakat umgänge. Jag gör detta av tre anledningar.

Dels så är sorgen och smärtan att förlora sina barn ofantlig, jag vill precis som de allra flesta föräldrar umgås med mina barn utan kontaktperson. Jag har under alla år tagit väl hand om våra barn.

Dels har ju Polisen gett mig klara direktiv att egenmäktighet med barn inte är något som prioriteras, alla utredningar som görs läggs ner. Snarare belönas bortföranden i Svenska Domstolar. Genom att bortföra sina barn så kan man senare använda sig av kontinuitetsprincipen och hävda att det vore förödande att slita upp barnen från sin invanda miljö, att barnen under denna tid har påverkats starkt av den bortförande föräldern medför oftast inga reprisalier.

Sist men inte minst vill jag att alla skall få upp ögonen i hur vårdnadsfall hanteras i Sverige.

I ett demokratiskt land råder allt annat en demokrati i vårdnadstvister. I vårdnadstvister råder full krigsföring där fulast vinner. Tankar på barnen existerar inte.

Klockan 13:30 är första Polispatrull på plats efter att jag lämnat Junibacken i Stockholm med barnen.

En polisanmälan upprättas, 0201-K302269-10.

En timme senare, 14:30, beslutar kammaråklagare Fredrik Karlsson att jag skall anhållas i min frånvaro. Rikslarm utfärdas och en efterlysning hos Interpool görs. Ett hundra poliser jobbar med fallet. Bilder på mig och mina barn finns på varje löpsedel i hela Sverige, i varje dags- och kvällstidningen, på alla nätupplagor. Det spekuleras vilt på diverse bloggar och min f.d. fru och hennes advokat uttalar sig vitt och brett i media och gör allt för att hälla bensin på elden.

Det utförs husrannsakningar hos mina vänner, de plockas in mitt i natten på förhör.

Vem tänker på barnen?

Tänk om jag hade fått en bråkdel av dessa resurser när min f.d. fru med hjälp av andra utförde samma gärning.

Det handlar om samma barn, samma föräldrar, samma förtvivlan. Av vilken anledning behandlas vi inte lika?

Finns det olika lagar och regler beroende på om man är man eller kvinna, etnisk svensk eller invandrad svensk, svart eller vit?

Chefsåklagare Stefan Bergman vid Södertörns åklagarkammare säger den 15 oktober 2010, till tidningen Expressen:

”Han tycker inte att man ska hymla med att fall där den ena föräldern har utländsk härkomst behandlas annorlunda.  - Jag tror inte att det är något ovanligt. Man vet att om ett barn försvinner till mörkaste Afrika eller Irak eller Iran någonstans så är det svårt för den andra föräldern att få en vettig prövning av vårdnaden”

Är detta uttalande något som vi invandrade svenskar skall förhålla oss till och som åklagarväsendet står bakom?

Älvsjö som ovan.

Osama Al Hasane